Månad: augusti 2012

Så var Way Out West…tredje dagen

Kraftwerk

Nu är det dags för det tredje inlägget om Way Out West 2012 och jag misstänker att det inte blir det sista. Det kan med andra ord hända att jag skriver fler men jag har inte bestämt mig ännu.

Way Out West 2012 hade verkligen tur med vädret och  den tredje dagen blev inget undantag. Klarblå himmel, behaglig temperatur och en svag bris som svalkade när det blev som varmast. På bussresan till Göteborg tjuvlyssnade jag på två tjejers entusiastiska samtal om Kraftwerk och om bandets betydelse för den elektroniska musiken. ”Tänk att de finns här någonstans i Göteborg just nu”, sa den ena och någonstans där började även jag bli förväntansfull.

Den spelning som jag annars såg mest framemot under lördagen var enormt hajpade Frank Ocean. Väl på festivalområdet nåddes jag av nyheten att han ställt in sitt framträdande på Way Out West och även de spelningar som han skulle ha gjort på kommande festivaler i Europa. Nyheten om hans avbokning samt spekulationerna kring hans eventuella ersättare hade tydligen spridit sig på Twitter under lördagsmorgonen.

Min festivallördag inleddes med Frida Hyvönen som dagen till ära klätt sig i sin finaste guldcape. Frida är en artist som jag varit nyfiken på länge så Way Out West kändes som ett perfekt tillfälle att bekanta mig mer med hennes musik. Min första tanke var att hennes röst påminde en del om musikerkollegan Jenny Wilson och men det är nog den enda musikaliska likheten. Frida gav ett avspänt intryck vid sin svarta flygel och bjöd på en kantig humor i mellansnacket som jag uppskattade. Musiken då? Ja, den ska jag definitivt lyssna mer på.

A$AP Rocky kallas för ”den senaste och klarast lysande stjärnan i mixtapemörkret” på Way Out Wests hemsida och huruvida det är sant eller ej är jag fel person att säga. Jag hade inte tänkt besöka spelningen men blev nyfiken efter att ha lyssnat till några festivalbesökares samtal kring rapparen. Publiken var entusiastisk och jag kunde bland annat se att svenske DJ Sleepy stod och lyssnade till de tunga beatsen. Jag rycktes tyvärr aldrig med utan gick vidare till en annan hip-hop spelning.

Nu var det dags för Common och här var det lättare att bli engagerad. Han har släppt sammanlagt nio soloalbum under sina tjugo år i branschen och det märks att han är rutinerad. Publiken bjuds på stor underhållning med break dance, freestyling, medleys av egna hits, covers och samplingar från Lady Gaga. Common bjuder även upp en ung tjej som han tillägnar en av sina kärlekslåtar – all heder åt henne som fann sig bra i uppmärksamheten.

Kvart i sju gick Laleh upp på Azalea-scenen och det är svårt att inte charmas av hennes talang och värme. Sedan hennes medverkan i Så mycket bättre har hon blivit väldigt folkkär och publiken jublar både när hon bjuder på hits och mindre kända låtar. Mellansnacket är, milt uttryckt, spretigt men det är en del av hennes person så det är svårt att kritisera. Jag blev mest berörd av hennes Some Die Young, sannolikt pg a låtens koppling till morden på Utöya. Den framfördes bl a på minnesceremonin i Oslo och har fått stor betydelse för många av de efterlevande.

Vem var det då som fick ersätta Frank Ocean? Jo, det blev Looptroop Rockers som fick den något otacksamma uppgiften. Publiken verkade inte speciellt missnöjd utan dansade till glatt till tonerna av både Looptroop Rockers hit Long Arm Of the Law samt deras covers på Beastie Boys och Gang Starr. De avslöjade även att de arbetar på nytt material som kommer att resultera i ett engelskt och en svenskt album.

Kvällens vånda orsakades av krocken mellan Miike Snow och Mogwai i spelschemat. Jag kom fram till en kompromiss och lyssnade en stund på varje. Mogwais musik är mörk och suggestiv och tilltalar mig något mer än Miike Snow. Det känns dock bittert att jag missade Lykke Lis gästspel på den sistnämnda spelningen.

Mitt Way Out West 2012 avslutades med Kraftwerk. Förväntningarna innan showen satte igång var så påtagliga att man nästan kunde känna dem i luften. Stora delar av publiken hade tagit på sig de 3D-glasögon som delats ut vid entrén och när tonerna till We Are the Robots svävade ut från scenen steg jublet. Jag stod nog för långt bak för att riktigt kunna uppleva effekten av glasögonen men jag har hört att den var riktigt häftig. Det är svårt att sätta ord på de känslor som Kraftwerk väckte inom mig. Jag hade verkligen inte väntat mig att jag skulle reagera som jag gjorde. Musiken gick rakt in i mig och jag kom på mig själv med att lyssna i djup koncentration. För att inte bli för långrandig – nu har jag börjat förstå deras storhet och med tanke på att de bildades på 70-talet så är det ju verkligen på tiden!

Tack Way Out West för tre härliga dagar – jag hoppas att vi ses igen 2013!

Så var Way Out West…andra dagen

De mörka molnen på himlen fick mig att lämna solglasögonen hemma, något som jag fick ångra senare. Väl i Göteborg stressade jag nämligen omkring i Nordstan för att hitta ett par billiga solglasögon innan jag begav mig till Slottsskogen (hmm…det hade gått snabbare om jag inte envisats med att vilja ha pilotglasögon). Nåväl. Efter en ostadig början blev vädret allt bättre och trots lera på festivalområdet blev det en härlig dag. Fredagen var den dag som jag sett framemot mest eftersom spelschemat innehöll flera av mina personliga favoriter.

Klockan fyra så var det äntligen dags! Jag hade enorma förväntningar inför Ane Bruns spelning och jag blev inte besviken. Hennes säregna sångröst, förmåga att äga scenen och låtskatt gör mig salig. Störst jubel fick hitlåten Do You Remember från senaste albumet men jag blev mest berörd av hyllningen till Molde.

First Aid Kit hade festivalens största publik dittills så det var uppenbarligen ett lyckat drag att ge dem Way Out Wests största scen. Man skulle kunna tro att deras musik passar bäst för mindre scener men jag tycker att det funkar bra här också. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur unga och begåvade dessa systrar är. Deras album Lion´s Roar var tydligen det som sålde bäst i Bengans festivaltält och jag var en av dem som föll för frestelsen. First Aid Kits cover på Fleet Foxes Tiger Mountain Peasant Song är minst lika vacker som originalet.

Wilco uppträdde på festivalens näst största scen Azalea och jag kan nog hålla med de som menar att bandet passar bättre på en mindre scen. Musiken hade förmodligen kommit mer till sin rätt i en liten lokal men det var ändå en väldigt trivsam spelning.

Fredagen var nog den mest hektiska dagen för min del för direkt efter Wilco var det dags att tränga sig fram till Flamingo-scenen där Feist skulle ha sitt framträdande. Det här var också en spelning som jag hade skyhöga förväntningar på. På skiva är hennes musik rättså lågmäld men det är den inte på scen. Inte den här gången i alla fall. Med sig på scen har hon kör, orkester samt en skylt med budskapet Free Pussy Riot (ett budskap till det ryska rättsväsendet). Feist var väldigt energisk och såg ut att trivas där uppe. Konserten avslutades med en underbar duett tillsammans med sångaren i Wilco. Det var absolut en bra spelning men tyvärr så berörde den inte så mycket som jag hade väntat mig att den skulle göra.

Även Bon Iver drog storpublik och jag insåg att jag faktiskt inte förstått hur stor denna artist är. En recensent har skrivit att hans lågmälda musik inte borde passa den breda publiken och inte vet jag om det stämmer men det är helt uppenbart att vi är många som älskar det vi hör från Azalea den här fredagen. Ibland är det så vackert att det nästan blir övermäktigt och att döma av kommentarerna på Facebook så är jag inte ensam om att tycka att det var en underbar spelning. Jag hoppas verkligen att jag får tillfälle att se Bon Iver live igen!!

Fredagen avslutades med Blur och dem skulle jag kunna skriva mycket om. Jag minns när de var ett nytt band på 90-talet och hur de och band som Oasis skapade den s k brit pop-vågen. Då skulle man antingen gilla Blur eller Oasis, något som känns enbart fånigt idag. Spelningen på Way Out West är exklusiv och kunde ev. ses som en uppvärmning inför avslutningen av OS, där de var en av akterna som uppträdde (eller ja…inte p å själva avslutningen men i anslutning till den kan man säga). Låtlistan bjöd på både nytt material och hits som Parklife, The Universal och Girls & Boys. Jag har aldrig sett dem live förut men det kändes som om Damon Albarn gav järnet och om det var hans energi, de bra låtarna eller ren nostalgi som fick publikhavet att koka tål att funderas på. Här framför de en av mina favoritlåtar:

Så var Way Out West…första dagen

Florence + the Machine

Nu har jag äntligen smält intrycken någorlunda från Way Out West 2012 och tänkte dela upp dem i några inlägg. Idag är det dags för inlägg nummer ett.

Som jag har längtat efter Way Out West 2012, denna trivsamma festival i vackra Slottsskogen! Nu var det äntligen dags och jag måste erkänna att det pirrade lite i magen redan när jag såg bussen som skulle ta mig till Göteborg.

I Göteborg valde jag spårvagn nummer sex och steg av vid Linnéplatsen som är den närmaste hållplatsen. Det var väldigt lätt att hitta incheckningen och efter att jag fått mitt armband passade jag på att njuta av det underbara sommarvädret. Jag stannade upp en stund för att titta på alla glada festivalbesökare som kom strömmande eller som satt i gräset. En kvinna kom fram till mig och frågade ”Är det fest här idag?” och naturligtvis svarade jag ja!

Jag lyssnade en stund på Nneka innan jag vandrade vidare. Nneka var en helt ny bekantskap för mig och jag vill definitivt höra mer av hennes musik. Dock måste jag säga att även om jag gillade det jag hörde så håller jag inte med dem som jämför henne med sångerskor som Erykah Badu (som jag förövrigt såg på Way Out West 2007).

På Flamingo-scenen var det strax dags för Deportees som bjöd på en väldigt trivsam spelning. En kille jämte mig jämförde dem med ett pojkband och det tycker jag nog är en ganska så orättvis jämförelse. Jag trodde verkligen att jag skulle bli mer imponerad än vad jag blev, eftersom jag gillar deras skivor så mycket. Det kändes som om något fattades men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad.

Nästa akt blev De La Soul och jag lyckades hinna dit precis till när de spelade en av mina favoritlåtar All Good. Jag hade inte speciellt höga förväntningar inför deras framträdande utan gick dit av ren nyfikenhet. Den amerikanska gruppen räknas ju av många som en av hip-hopens mest betydelsefulla. De bjöd på tunga basgångar, musik som fick det att rycka i dansnerven och de gjorde verkligen sitt yttersta för att få igång publiken. Kanske la de lite för mycket krut på det sistnämnda för det blev lite tjatigt tillslut.

Tio över sju hade en stor publik samlats framför Flamingo-scenen i väntan på Florence + the Machine. Det här var en av anledningarna till att jag längtat efter årets upplaga av festivalen så glädjen var stor när Florence tillslut skred in på scenen. Om De La Soul var dagens partykungar så var Florence definitivt kvällens drottning. Hennes mäktiga röst i kombination med ett starkt låtmaterial imponerade i alla fall på mig.

Återförenade hardcore-bandet Refused blev en positiv överraskning! Jag hade inte tänkt se dem men drogs till spelningen upptäckte att jag gillade dem mer än vad jag hade trott att jag skulle göra. Dennis Lyxzén var verkligen i sitt esse och jisses vilken energi både han och musiken förmedlade.

Krocken mellan The Black Keys och Hot Chip spelningar gav mig verkligen vånda! Vad göra när man vill se två band lika mycket? Jag valde det förstnämnda bandet och jag skäms för att säga att de faktiskt är en ny bekantskap för mig. Deras bluesdoftande rock fick mig i alla fall att vilja höra mer och de är ett av alla band som jag kommer att utforska mer.